Du är det bästa vi gjort och det viktigaste vi har!

Jaa vi har verkligen ett litet busfrö här hemma! Herregudars! Det går i 190 här hemma konstant mellan 08.00 och 21.00 med en liten sovtimme mitt på dagen! Det märks verkligen att Miliam inte fått många av mina gener utan bara pappas! Haha!

 

Jag har ännu inte träffat nån som tycker att Miliam liknar mig... Folk från min släkt är han lik men inte mig. Att han är mest lik Chris konstaterades redan när han föddes. Det enda han liknar mig på är håret; det är självlockigt, tjockt och växer som gräs! Just nu är hans behov av en klipptid enormt. Får nog bokas i veckan tror jag.

 

Vad pysslar vi med här på dagarna då? Joo, soffan och vardagsrumsbordet är favoritlekplatserna! Där man kan skada sig mest är såklart roligast att leka! Miliams favoritord att säga är "neeeeeej" då vi säger det till honom ungefär 100 gånger om dagen. Det går in i ena örat och ut i det andra. Han lyssnar aldrig. Ibland är det lite roligt och ibland vill man hoppa från balkongen.

 

Som sagt, att det inte klassas som "jobb" att vara föräldraledig är mucho konstigt! Det är inte många stilla sekunder man får uppleva under dagen. Energi till tusen har denna lilla kille. Kanske därför kusinerna har döpt honom till Lillprins Bus! Hihi. 

 

Men rolig och störtskön är han ändå. Och kramig! Vill gärna pussas, kramas och bara vara nära en stund. Vilket han såklart får hela tiden om han vill. Mamma vill det dock oftare än Miliam dessvärre! Haha!

 

 

I eftermiddag får vi besök av faster Victoria och Oskar! Ska bli roligt! Dom är säkert inte trökigt solbrända efter en månad i Thailand! Ingen avundsjuka här inte! 

Och senare ikväll blir det ett gym-pass med Linda! Har kommit in i ett riktigt träningsmode! Kör kettlebell-övningar hemma på kvällarna, powerwalks varje dag och emellanåt ett gym-pass! Riktigt roligt! Dock är jag inte en såndär redig människa som även lägger om kosten när jag börjar träna!

Jag tränar för att kunna äta som jag vill! Tänker inte ändra nåt där inte! Hehe!

 

Puss på er!

 

 

Jag läser säkert tio olika mamma-bloggar och två pappa-bloggar. Alla har kids som är i Miliams ålder eller yngre. Just nu, februari månad och början av året, så är det mycket dagissnack. I kommentarsfälten får bloggarna frågor nääääär barnen ska skolas in på dagis? Är hon inte lite för liten för att börja på dagis nu? Ska han inte skolas in snart, han är ju ändå 1,5 år? Varför är du inte hemma längre? Varför har du varit hemma så länge?

 

Jag kokar snart över av ilska! Varför ska vi lägga oss i varandras liv hela tiden? Varför får inte alla göra som dom vill? Varför ska det endast finnas ETT sätt att uppfostra ett barn på?

Jag grimaserar inte konstigt eller ställer otrevliga frågor till folk som berättar när deras barn började dagis eller hur många timmar de går där i veckan. För jag har inte med det att göra! Det är deras val! Visst, jag tycker inte att det är okej att en liten ettåring har 40-timmarsveckor på dagis om det inte är absolut nödvändigt! Men jag säger det inte högt till den personen som berättar det för mig. 

 

Så varför är det då okej att se ner på oss föräldrar som väljer att stanna hemma länge med våra barn? Varför är vi konstiga för? Varför sticker så i ögonen på vissa att dom måste fälla lite syrliga kommentarer eller hävda sig själva med att deras barn minsann äääääälskar dagis så det är INTE fel att ha dom där!!!!! 

 

Okej.... Så tycker du, så tycker inte jag. Och vilken tur då att vi får uppfostra våra barn på vårt eget sätt! Ni gör som ni vill och vi gör som vi vill!

 

Vi finns, vi föräldrar som tycker att livet när man har små barn är att kräla på golvet och bygga med klossar, kasta bollar, köra med små bilar, sjunga sånger, dansa, gå ut och gå, bygga kojor och jaaa... leka!! Vi finns, vi som vill spendera så mycket tid som möjligt med våra barn! Vi som går ner i arbetstid, lever snålt men ändå rikt då vi istället för pengar får tid till barnen, se dom växa, utvecklas och vara en del av det!

 

För att vara brutalt ärlig; jag har under Miliams första år tagit ut en "lön" på ca 4000 kronor (ibland mindre) för att spara och snåla på dagarna för att kunna vara hemma extra länge! Vi hade den turen att vi kunde göra så och valde då att leva jäkligt snålt men med vetskapen om att när Miliam blev ett år så var det inte dagisdags för honom utan vi kunde lätt vara hemma flera månader till! LYX kallar jag det!

 

Jag är inte arbetsskygg. Jag lever för mitt barn men inte för mitt jobb ! Jag vill att han ska få växa upp på samma sätt som jag och mina syskon gjorde; med någon som alltid var hemma! Mamma eller pappa fanns alltid där! Så vill jag att Miliam och hans framtida syskon ska ha det!

Vi tänker kämpa oss blodiga för att det ska gå! Det är så VI vill ha det! Andra behöver inte ha det så men VI vill ha det så!

 

Är det så svårt att förstå....?? Är det det dåliga samvetet hos dagisföräldrar som spelar in när man får elaka kommentarer som hemmaförälder? Avundsjuka? Oförstånd? Jag vet inte.... Men det tär på en! 

 

Man är inte en dålig förälder om man väljer att vara hemma. Man är inte en dålig förälder om man har barnen på dagis. Vi är alla världens bästa föräldrar till våra egna barn! 

 

Vi måste bara sluta bry oss så mycket om andra och sköta oss själva och våra egna liv! 

 

 

En superbra blogg om man vill ha mer fakta om det här att vara hemma länge med sina barn:

www.hemmaforaldrar.blogspot.com 

 

 

 

En sak jag har funderat på mycket sen jag blev mamma är varför folk är så stressade över när nästa barn ska komma....?? Miliam var inte många dagar gammal när jag fick frågan första gången; när skaffar ni nästa då??

Ööööhh, jag sitter här med en yttepytte bebis! Tror du jag ens tänker tanken på fler barn?!

 

Nu, när Miliam är 16 månader gammal, så får man frågan hela tiden känns det som. När när när när nääääääär kommer nästa?? Folket runtomkring är mer stressade än vad jag själv är.

Men jag säger samma sak hela tiden; för det första tar jag ingenting för givet! Blir det syskon till Miliam är ingen gladare än vi men man ska veta att det inte bara är att bestämma sig för det och så blir det. Vi tänker väl börja försöka så smått när Miliam närmare sig 3 år ungefär.

 

Anledning?

 

Vi har en enormt energisk, sprallig, klåfingrig och busig liten kille här hemma. Men samtidigt en kille som vill vara nära, bli buren och vägrar leka längre stunder för sig själv. Så sanningen är; jag skulle inte orka!!!! 

Jag skulle inte orka vara gravid med ett sånt litet yrväder och jag skulle inte orka med en nyfödd bebbe plus ett litet yrväder. 

 

Mina förhoppningar är att jag ska klara att vara hemma med Miliam och hans syskon. Det önskar jag högst av allt att jag ska klara! Det är verkligen min dröm! Men det är svårt om det är tätt mellan barnen och den äldsta inte är tillräckligt stor för att kunna underhålla sig själv litegrann under tiden man ger mat, byter blöja etc. 

Eller så tänker iallafall jag. 

 

Sååå, vi har alltså ingen större brådska! Vi njuter för fullt av våran sprattelfrasse här hemma som är världens största charmtroll! Vi njuter av att bara ha ett barn att lägga fokus och kärlek på! Det räcker för oss än! 

 

Men visst ska jag erkänna att..... det kliar i mina bebisarmar!!!!!!

Nu är sötebrödsdagarna slut! Nu vinkar vi hejdå till lata dagar hemma med lillgrisens sällskap! Japp, det är dags att återgå till jobbet! Dundunduuuuuun!!!

 

Hehe, nejdå så farligt är det inte! Men det är två frågor som vi, eller mestadels jag, får just nu och det är när ska du börja jobba? och har ni ställt er i dagiskö?

På fråga nummer ett så är svaret; ja jag ska börja jobba nu i februari! Varannan helg. Jag kommer jobba dom helger när Chris är ledig. Således kommer vi inte vara lediga ihop på helgerna på väääääldigt länge! Jobbigt? Tråkigt? Jovisst, men där kommer vi osökt in på fråga nummer två. 

 

Nej, vi har inte ställt oss i nån dagiskö. Vi ska köra såhär fram till sommaren och se hur det funkar. Eftersom vi levt på hyfsat mycket mindre pengar när jag var mammaledig än vad vi kommer göra nu så lär vi ju inte få det sämre men man vet aldrig hur det kommer gå rent praktiskt. 

Chris är ju ledig varannan måndag och kommer aningen ta föräldradagar eller jobba kväll övriga måndagar då jag slutar 07.15 måndag morgon och han vanligtvis börjar 07.00 och så behöver ju jag sova några minuter på förmiddagen!

Så vi kommer kunna umgås ändå även fast vi inte är lediga helgerna ihop. Sen kan jag ju alltid ta semester om vi ska hitta på nåt trivsamt nån helg. 

 

Så kommer vi att köra fram till sommaren. Jag ber till Gud att detta kommer funka och att det kommer fungera länge till! Att kunna vara hemma med Miliam är ju min stora dröm som jag inte kommer släppa i första taget!!

 

Visst skulle det underlätta med en kommun som erbjuder vårdnadsbidrag och ett regeringsval där dom röda inte får makten men vi ska nog överleva iallafall!

 

 

NU är det dags för final i Paradise Hotel och jag pendlar mellan nervositet och lugn. Magkänslan säger att vidrigt vidriga Jeppe kommer vinna och ta alla pengar själv men nånstans finns hoppet att Tobbe och Mia ska kamma hem allt! 

 

Puss!

 

Alla ni som läser min blogg med den sämsta uppdateringen ever vet ju att jag är en sån där morsa som skulle funnits på 50-talet. Ni vet mina åsikter om dagis, att jag vill ha Miliam hemma så länge det går och jaaa allt det där. 

 

Senaste tiden har jag läst. Massor. Läst hemsidor, trådar på olika forum, bloggar och annat jag kunnat komma över på nätet. Jag har blivit själaglad, jag har blivit så arg att jag kokat, jag har nästan gråtit av både lycka och sorg och jag har blivit så matt av idiot-kommentarer att jag bara lagt ihop datorn och gått därifrån. 

 

Jag har kommit fram till att jag vill göra något. Jag vill ju vara hemma med Miliam och slippa ha honom på dagis. Men måste jag inte kämpa lite själv då? Jo, det är klart att jag måste! Men vad ska jag göra? Jag vill ju göra så mycket! Jag vill få fram hur jag tänker, att jag inte är någon dagis-motståndare eller att jag ser ner på föräldrar som har sina barn på dagis. Utan att jag vill ha valfrihet. 

 

Friheten att kunna välja själva. Ha barnen på dagis 100 timmar i veckan eller bara 15 timmar i veckan eller inte alls. Allting ska vara upp till varje familj, vad som passar dem bäst. Men så är det inte idag...

 

Jag vill kämpa för allt detta, men vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja och vad jag ska göra....

Miliam har fyllt ett år och det betyder att från och med nu måste vi börja ta ut fem föräldradagar i veckan för att jag ska kunna behålla min SGI (sjukpenningsgrundade inkomst) 

Jag satt igår och läste brevet från Försäkringskassan lite mer noggrant, men slängde efter ett tag skiten åt helvete! Jag blir arg, nej förresten jag blir ledsen! Och vet ni varför? 

 

I dagens Sverige, år 2013, så existerar ingen valfrihet! Jag vill vara hemma med Miliam så länge som möjligt! Eller rättare sagt, jag vill inte att han ska börja på dagis när han är så liten. Vi har snålat nåt infernaliskt på våra dagar så visst har vi många kvar att ta ut men ska vi bli tvingade till att ta ut fullt när vi varken vill eller behöver??

 

Vi får inte välja själva hur länge vi vill vara hemma med våra barn! Om det inte är så förstås att vi vill börja jobba direkt efter deras ettårsdag. Då är politikerna på våran sida och skyfflar ut oss fort som fan i arbetsvärlden och in med kidsen på dagis! Är det så vissa familjer vill ha det? Perfekt!! Då är det nu bara att köra på! Men vill vissa familjer inte ha det så, ja då ska vi allt göra livet lite extra hårt! 

 

Det jag blir mest ledsen över är att idag räknas inte att vara hemma och ta hand om sina barn som ett jobb. Man är ju ledig och går omkring och latar sig på bidrag..... eller? Inte direkt! Alla som nånsin varit föräldralediga vet ju att vara hemma med barn är allt annat än semester! Man jobbar 24/7 utan rätt till rast eller dygnsvila. DET är vad föräldraledighet är! 

 

Om vi nu inte vill ha våran son på dagis varför kan inte det vara lika accepterat som om vi skulle fixat dagisplats från hans ettårsdag? Vi kanske vill ha hand om hans uppfostran själva utan att kommunen ska behöva stå för den. Så små barn behöver inte dagis. Dom behöver inte ingå i gigantiska grupper med barn för att utvecklas som många tror. Dom behöver mamma och pappa. That's it! Så varför är det så fruktansvärt om vi nu vill vara hemma med Miliam??

 

Texten här hänger inte samman för fem öre, för jag är så arg och förbannad att jag inte har koll på hur orden kommer ut. Hehe. 

 

Världens bästa blogg är www.hemmaforaldrar.blogspot.com Jag blir så överlycklig när jag ser att finns fler som tänker som jag. Jag är inte ensam, jag har inte fel! Det här är ett ytterst känsligt ämne för mig och för många fler har jag märkt. Finns det nån där ute i min bekantskapskrets som tänker likadant tro?? Tell me!!

 

Nu ska jag gå och pussa på min sovande son!

Jaa, snart har det gått ett helt år sen du föddes, älskade vackraste Miliam! Hela åtta dagar "försenad" men när du väl bestämde dig så gjorde du det med besked! Första värken (startar med molande mensvärk-känsla; FUCK OFF!) startade 09.30 PANG! Sen skulle klockan hinna bli hela 16.30 innan du gjorde entré i våra liv! Men vilken känsla! 

 

Jag är ingen helylle politiskt korrekt morsa som skrävlar om att "jag minsann skulle gjort om förlossningen efter två minuter, så jävla underbart var det". Men känslan när jag fick upp dig på bröstet är helt obeskrivlig! Du underbara lilla knyte! Så efterlängtad från första graviditetstestet och så älskad från ditt första andetag!♥

 

Du valde att sova dig igenom dina tre första månader! Amning tyckte du var överskattat då du sög fel hela tiden så morsan fick nog och vi gick över till ersättning som fungerade bättre än nånsin! Dina kusiner hade satt din mamma i skräck att du skulle vägra napp, men icke! Från tredje dagen så blev napp din bästa vän och du somnade så gott med den i munnen!

 

Din Cocoona-Baby är den bästa uppfinningen ever! Du sov som en liten gris i den och när du valde att vara vaken så kunde du ligga i den på köksbordet, stirra upp i lampan och ha det harmoniskt medan mamma och pappa fixade i köket! 

 

Du ville stå upp mestadels av din vakna tid! Stå i knät och träna benmusklerna var ju fantastiskt kul! Och när du sen lärde dig sitta själv så kunde du ju vara med och busa med kusinerna! Sitta för dig själv och leka har ju dock aldrig varit din grej. Nääää, bli buren är ju det bästa som finns! Så din mor och far har fått träna sina armar mer än lovligt detta år! 

 

Dina första små tänder valde att komma under midsommarveckan! Kul idé, Miliam! Men själva midsommaraftonen var du ändå glad och trivdes på festen! Du tog dina första steg alldeles själv när du var 10 månader och 11 månader gammal knatar du runt alldeles själv!! Duktigaste killen!!

 

På lördag fyller du ett heeeelt år! Vi har planerat ditt kalas länge, jag och pappa. Du är värd endast det bästa!

 

 

Älskade Miliam, inga ord i världen kan beskriva den kärlek vi känner till dig! Jag hoppas att du känner det med alla pussar och kramar som vi ger dig tusen gånger om dagen. Du är vårt liv, vårt allt, det bästa vi har!

 

 

...dricker jag inte apelsinjuice? Jag är allergisk mot apelsiner

 

...uttalar jag mig inte om feminism? Jag kan ingenting om det och är sjukt ointresserad

 

...håller jag på IFK Göteborg? Min käre make köpte över mig från Djurgården och jag insåg att det är roligare att heja på ett lag som man faktiskt kan åka och titta på

 

...döpte vi våran son till Miliam? Vi hade fyra namnförslag och eftersom jag gillar ovanliga namn, dock inte konstiga, så fick det bli Miliam. Och ja, vi fick Maximiliam som namnförslag som ratades direkt, men efter att ha delat namnet så blev det plötsligt hur fin som helst!

 

...kan jag filmer utantill? Jag vet inte, det bara fastnar

 

...röstar jag blått? Jag röstar för att vi ska själva få bestämma över våra föräldrardagar och att ha kvar vårdnadsbidraget så man slipper sätta sin lilla ettåring på dagis om man inte känner att det är en påträngande nödvändighet

 

...läser jag så många bloggar? Jag tycker det är kul att läsa om andra människors vardag och skrattar åt vissas idioti

 

...äter jag inte viltkött? Skjutgalna gamla gubbar som får en kick av att döda ett djur och sen ta kort på det hela och stoltsera med?? Tyvärr kan jag inte äta med gott samvete där

 

...klippte jag av mig håret? Denna fråga går icke att besvara..... Buhuhuhuuuuu!

Jag är en lättprovocerad människa som dock lyckas dölja detta hyfsat väl.... oftast.... emellanåt....ibland. Jag kan sitta och le och lyssna och inte visa vad jag egentligen tycker. Men ibland, när jag är trött som ett as och för mycket frågor och funderingar snurrar i huvudet då brister det. Rejält.

Miliam har aldrig sovit hela nätter. Första gången det hände var när han fick sin första tand och vi gav honom alvedon till natten. Då däckade han. Sen slutade vi med det efter ett par dagar och så var vi tillbaka på ruta ett. Nästa gång det hände var en helt vanlig natt och han sov så gott i sin egen säng heeeela natten. Både jag och Chris vaknade med hjärtstillestånd när vi märkte att han inte låg mellan oss!Men, det var en engångsföreteelse. 

När han föddes hade jag förberett mig på skrik och gråt och vaknätter konstant. När Miliam visade sig vara en bebis som vaknade för mat och sen somnade om så var ju lyckan total!! Han var en redig liten gosse men som fortfarande åt på nätterna. Nu, snart ett år gammal, krånglar han som en galning nätterna igenom. Han är inte vaken men gnäller, rullar omkring, börjar gråta, kommer inte till ro... Ja, han äter fortfarande på nätterna! Föräldrar från helvetet är vi, jag vet! 

Nu har ytterligare två tänder spruckit fram och såklart har detta påverkat hans sömn! Men efter tre veckor av bara ett par timmars sömn varje natt så är man ganska trött. På bristningsgränsen! Man ler, skrattar, umgås men gör detta på reservbatterier.... Smink gör underverk för trötta blodsprängda ögon så folk inte ska bli vettskrämda. 

Men värre än denna trötthet; att få upptryckt i ansiktet om andra barn... Barn som är så rediga. Barn som somnar klockan sju på kvällen och sover till tio nästa förmiddag (okej en liiiiiten överdrift!) Barn vars föräldrar inte har något som helst filter utan bara babblar i oändlighet om hur REDIGA och SNÄLLA och DUKTIGA barn dom har som sover så snällt och har gjort HELA TIDEN FRÅN DEN DAGEN DOM FÖDDES!!!!!!

Dessa föräldrar eller övrigt folk som tycker att detta är helt okej att tröka upp i nyllet på oss zombie-föräldrar: FUCK OFF!Säger jag att jag inte har sovit på tre veckor så kanske man ska hålla käften om hur bra lille Klas-Katrin sover där hemma. Man kanske ska inse att "hon vill nog inte höra om mitt perfekta barn. Jag ska nog vara tyst och bara lyssna"Vad sägs om att skaffa ett sånt där filter. Ett filter som hjälper dig att "oooops, detta ska jag inte säga" eller "detta ska jag nog inte göra". 

Varför denna ständiga jämförelse med våra barn?? Mår jag bättre av att berätta för min väninna som har svårt att få Klas-Katrin att äta mat att Miliam minsann äter ALLT utan problem?? Eller kan jag kanske i det läget knipa käft och bekräfta henne i hennes oro och ge lite stöd istället? Och om hon frågar om Miliams matvanor så kan jag berätta försiktigt och kanske utelämna vissa delar??

Hatten av för alla er mammor och pappor där ute som vågar säga att ni inte har ett 100% perfekt barn. Och STOR styrkekram till er zombie-föräldrar som, liksom jag och min man, går dag ut och dag in i en konstant dimma men som inte ger upp utan fortsätter tack vare att våra barn är det bästa som finns på jorden!

Var bara tvungen att skriva av mig! 


Kram!

Jag läser ju ca 20 stycken bloggar slaviskt varje dag och halkar in på fler och fler som jag snart kommer ta med i min måste-läsa-lista. Och jag snubblade häromdagen över en liten lista över viktga datum i ens liv så jag tänkte att jag härmar och kör en sån jag med!

Här kommer alltså några datum som varrit och fortfarande är viktga för mig!

 

14 februari 2005

Alla hjärtans dag-disco och den snygga killen dansar ca. 10 sekunder tätt bakom mig.

4 oktober 2010

Christian går ner på knä och friar till mig dagen efter min födelsedag!

20 augusti 2011

Vi gifter oss i Rackeby kyrka och har världens vackraste och roligaste bröllop!

14 januari 2012

07.45 på morgonen visar graviditetstestet GRAVID 1-2 veckor!!!!!

28 september 2012

Världens sötaste, mest underbara lilla bebis föds; vår son Miliam!

Detta var några utav dom viktigaste och finaste datumen i mitt liv!
Vilka är era???

Då dammar vi av bloggen igen! Eller ja, för idag iallafall! Imorrn tar vi oss en sväng till Turkiet för en vecka av sol, bad, god mat och bara slappa!! Så gött!! Även om jag är genomsvettig när jag tänker på flygresan.... 4,5 timmar med en liten kille som bara vill gå, gå, gå, gå och gå! Som tur är går planet 07.00 så jag hoppas att han slumrar en liten stund! Aja, nån gång landar ju planet! På ett eller annat sätt! Hehe!

Igår gick jag av sista arbetspasset för i år! Har ju jobbat i sommar, förutom fyra veckor då Chris var tvungen att agera chef på sitt jobb. Hur var det då att komma tillbaka till jobbet?? Jag har ju saknat mina underbara kollegor så det var ju bara så roligt att få träffa dom igen! Och visst kom man in i jobbet så fort man fått en liten genomgång! I övrigt.... Jag saknade Miliam HELA TIDEN!!!!

Visst, jag jobbar natt och då sover han ju ändå, men det kändes ändå liksom..... fel! Jag ska inte vara här, jag ska vara hemma hos Miliam! Så kändes det! Jag tillhör inte gruppen som längtar och vill tillbaka till jobbet för att få komma hemifrån och få miljöombyte. Jag trivs med att spendera dagarna med min son och följa varje litet utvecklingssteg han tar!

Nu ska jag vara mammaledig året ut! Till våren, när vet jag inte, så ska jag ta tillbaka mina helger! Jag gör två helger på fem veckor så det funkar! Vi ska börja där och jag tror det kommer gå jättebra! Det kommer att räcka! Så på frågan (som jag får typ jämt!) om vi ställt Miliam  i dagis-kö: absolut inte!! 

 

Dock fick jag ett smärre frispel här imorse när jag läste om vårdnadsbidraget, att det inte finns i Lidköping på grund av att vi har det här jävla förbannade helvetes sosse-styret som vi har!!!!!!!! Ska kolla upp det lite mer noggrant när jag kommer hem. Det kanske har ändrats, jag vet inte när det skrevs som jag läste, men fan vad arg jag är! Vi lever i år 2013 men valfrihet finns inte!! (Och nej jag säger inte att det blå blocket är bättre, men dom erbjuder iallafall en liten slant om man väljer bort dagis. Vi måste få välja själva vad som passar just våran familj! Det har politiker-asen inget med att göra!) 

Så, nu fick jag ur mig lite aggressioner också! Haha! 

Vad gäller Miliam så kan grabben nu krypa ordentligt (HURRA!!!) och även gå 10-15 steg alldeles själv! Han blir så stor! Lär sig mer och mer för varje dag! Och han är så gosig! Älskar att pussas och då har han kommit till rätt föräldrar! Haha! 
Den 28 september fyller han ett helt år! Jag har fixat inbjudningskort som ska beställas imorrn till hans kalas! Åh mammas lilla gullebulle blir en stor kille! Fast i mina ögon lär han alltid vara en liten knubbig bebis! Hihi!

Nu ska jag fortsätta packa och hoppas att det regnar på er här hemma och att solen lyser på oss! Hehe eeeeeevil!

Kram!

Idag var vi på BVC för en liten 8-månaderskontroll för lillgrisen! Väga och mäta gick ju på ett par minuter och oj vad mycket roligare det är att kunna sitta på vågen istället för att ligga! Kul jul!

 

Men den här gången fick besöket mig att tänka till litegrann. Jag tycker verkligen om våra BVC-sköterskor! Dom lyssnar, förklarar noggrant, är supergulliga mot Miliam och avslutar varje besök med "och så vet ni att det bara är att ringa om det är något; vad som helst!" 

 

Miliam är en knubbig liten kille! Eller ja, han har små goseknubbiga lår! Han är alltså 8 månader gammal, blir 9 månader den 28 juni och han väger just nu 12,2 kg och är 74,5 cm lång! Han växer bra både på längd och bredd kan man säga! Hihi. 

Sköterskan sa att nu vore det ju bra om han kunde plana ut lite på sin viktkurva. Inte för att det var någon fara på något sätt eftersom han växer så bra på längden också, men vid den här åldern så brukar kidsen börja röra sig mer och på så sätt förbränna mer! Miliam kryper ju inte än men går väldigt gärna omkring och övar för Göteborgsvarvet runt runt runt i lägenheten! (Såklart hållandes i våra händer) Så han sitter ju inte direkt still.

 

Sen frågade sköterskan om han äter på nätterna och jag svarade såklart ja, för det gör han ju. Oj vilken min hon fick! Icke icke icke!!! Efter sex månader ska barn inte äta på nätterna! Jag förklarade att vi inte direkt dukade upp ett julbord varje natt, utan det brukar bli en eller max två flaskor välling. 

Men nej nej nej han ska absolut inte äta på nätterna! Jag fortsatte att förklara att för oss är det väldigt lätt att ge honom välling på natten då det endast tar tio minuter och sen sover han igen. Istället för att gå upp och bära och sen lägga ner honom och han vaknar och man får bära igen.

Plus att han är inne i en riktig mamma-period där det bara är jag som kan få honom att somna på natten om man bär honom. Jag orkar liksom inte bära en hel natt och sen vara pigg och glad och ta hand om honom på dagen sen! 

 

Men det var bara tvär-nej på den här frågan! Jag sa också att han inte ens äter upp all välling utan lämnar kvar väldigt mycket då han somnar ifrån det. Då kom vi till nästa fråga; Somnar han med vällingflaskan i munnen till natten? Öööööh, jaaa det gör han.

Ännu en förkrossad min från sköterskan! Neeeeeeej det får han absolut inte göra!!! Somnar han så är det ju självklart att han vill vakna på samma sätt och äta! 

Jaså?? För vissa nätter har han ju liksom inte ätit alls? Och för det mesta får han ju mat igen vid ca 02.00 och sen sover han igen till morgonen och då kan man lätt få honom att somna om eller så vaknar han vid halv åtta och vi går upp; pigga och glada! Men nej nej nej och åter nej! Han ska somna själv i sin säng; då kommer han sova sött hela natten och det vore ju skönt för er med?? 

 

Jaa självklart skulle jag inte tacka nej till en hel natts sömn! Vem gör det?? Men jag har inga problem med att ge min son mat på natten! Det är helt okej eftersom han somnar om på två röda! Vi har inga problem med! Och jag har definitivt inga  problem med att han somnar när han äter sin natt-välling! Vi har fått in en superbra rutin på detta: ca 20.30 - 21.00 så tar vi på pyjamas och gör välling och kryper ner i sängen, äter och somnar! Simsalapokus! Detta funkar lika bra hemma i sängen som i vagnen hos mormor och morfar eller vart vi nu befinner oss! Perfektion!!

(Och nej nattvällingen hade inget med hans vikt att göra!! Såklart är det väl en bidragande orsak men det var själva ätandet i sig som var hemskt enligt sköterskan!)

 

Detta fick mig att inse vilken makt BVC har! Dom säger att såhär ska ni inte göra och vips så har dom pressat ner en till marken och fått en att känna sig som sämsta föräldern nånsin, fast man tycker att man har hittat en bra rutin! 

Jag googlade lite när jag kom hem och såg att Miliam inte är ensam om att ha en sådan vikt som han har. Inte heller är det ovanligt att en åttamånders äter på nätterna! Inte på dom forumen jag kikade in på iallafall! Det stod också mycket om att BVC gärna slänger på en råd, tips och förmaningar fast det inte alls behövs! 

 

Se till din bebis och ställ dessa frågor; Mår han bra? Är han glad och pigg? Äter han bra? Tycker ni att ni har fått in rutiner som passar eran familj och som alla är nöjda med? Ja, då är säkerligen allt bra också!! Sen så förstår väl jag med att det är onödigt att ge välling på natten om den inte behövs! Självklart är det så! Men nu funkar ju det här för oss och Miliam är nöjd och pigg och glad (kallas för världens gladaste unge av moster Stina!) så då tänker vi också fortsätta såhär!

 

Jag är superglad över att Miliam har en sån härlig aptit och äter allt! Det är så skönt att inte ha det problemet! Sen är han en tjorvig typ på nättern och krånglar en del men med lite välling så sover han gott igen! 

 

Vad jag ville säga med det här inlägget var att gå inte på allt som BVC säger!! Alla BVC-sköterskor ger olika information! Och föräldraforum är perfekt för att se om andra har samma "problem" som en själv! Du vet bäst hur din bebis mår och vad ni har för rutiner hemma; gå på det och låt råden från BVC ligga i bakhuvudet och ta fram dom när du känner att dom behövs!

Japp, den titeln tycker jag att jag har förtjänat idag! Herregudars jösses! Hur mycket energi kan det finnas i två små tjejer tre och fyra år gamla?!?! Skulle vilja ha bara en bråkdel av den energin så vore föräldralivet en lekande lek!

 

Vi har spenderat eftermiddagen och kvällen hos mor och far eftersom högsommaren har hälsat på! Våran lägenhet snittar på ca 50 - 60 grader känns det som, så vi flyr hit när värmen ligger på! Gött som bara den!

Miliams kusiner har varit här också! Det har badats i poolen, sprutat med vattenpistoler, grillat, fikat och nu ikväll har vi sprungit. Och sprungit. Och jagat varandra. Och sprungit! Jag kommer aldrig komma ur sängen imorrn! Men kidsen kommer nog sova som små grisar! Hihi!

 

Miliam har suttit på en filt och tittat på! Det tycker han är roligt så länge det inte blir för högljutt, då blir han ledsen! Även om jag njuter till max av Miliams bebistid så kan jag inte annat än att längta lite till nästa sommar då han kan springa med Aylin och Isabella istället för att sitta och titta på! Åhh vad härligt det kommer vara att se sin lilla kille springa omkring och leka i solen! Mitt älskade lilla hjärta!♥

 

Nu ligger han och sover i sin vagn! Totalt däckad! Chris är på bröllop idag/ikväll så han får vi inte hem förrän inatt! får väl se då om han kommer upp imorrn! Han är dock beviljad sovmorgon! Jag ska festa till det med mammagänget nästa fredag och då får jag min del av utsovning på lördagen!

 

På tal om mammagäng så var vi och fikade med dessa goa tjejer och bebisar i onsdags! Som vanligt smarrigt fika och många härliga skratt! Gillar verkligen min mammagrupp! Känns som om vi kan prata om allt och ställa vilka frågor som helst; inget är liksom för dumt att fråga! Och skönt att ha några som är i samma fas med sina barn som man själv! Även om dom är olika till sättet såklart så känner man oftast igen den där lilla grejen som strular för ett barn just nu! Om ni läser detta tjejer så är jag otroligt glad att fått lära känna er och faaan vad kul vi ska ha på fredag!!!!!

 

Nu ska jag bänka mig framför tvn tillsammans med min far innan det beges av hemåt!

 

Jag läser som ni vet vääääldigt många bloggar! Bland dom finns Elaine Eksvärds blogg. Tycker väldigt mycket om den kvinnan! Jordnära, härlig, mysig, rolig, ärlig och framför allt inte det minsta skrytsam eller dryg! Hon är en av mina stora favoriter!

 

Häromdagen skrev hon lite snabbt om kläder till hennes son. Att hon inte är det minsta intresserad och bara ser allt praktiskt och att hennes man är den som köper alla hans kläder. Hon tar på det som ligger överst i lådan. 

Där blev jag lite fundersam...

 

Visst, vi snackar barn här. Dom bryr sig inte ett dyft om vad dom har på sig, eller om dom ens har nånting på sig så länge dom inte fryser! Men, är det ändå inte liiiiite roligt att köpa och matcha ihop fina kläder?? Nu menar jag inte märkeskläder som "fina kläder" utan kläder i alla kategorier?

 

Jag snackar att matcha ihop ett par fina jeans med en snygg tröja och en snygg mössa, till exempel! Jag är smått besatt av mössor och Miliam har några stycken som vi väljer mellan utifrån resten av outfiten. Samma sak med filtar i vagnen; jag är en filtoman och knarkar olika färger på filtar!!

 

Detta kan ha med att göra att jag var en riktig dock-fanatiker när jag var liten! Barbiedockor lekte jag också med, men inte i närheten så mycket som med vanliga dockor! Åhh jag älskade det! Mamma sydde fina dockkläder som jag paltade på och av dagen lång! 

 

Miliam är nu min livs levande docka! Jag fullkomligt älskar att gå och shoppa kläder till honom! Att veta att turkos och starka färger framhäver hans underbara ögon ännu mer och leta kläder i dom färgerna. Att välja kläder till honom på morgonen är fantastiskt roligt! Dom jeansen med den nej den!! tröjan och såklart dom sockarna. Och sen när vi går ut så passar det ju super med den filten, den mössan och den jackan!

 

Jag tycker att det är så roligt och hoppas att mitt intresse kan smitta av sig på Miliam! Christian är ju också tetig med sina kläder och tar inte på sig vad som helst, så han kommer ju få inspiration från två håll!

 

Vad tycker ni?? Är det löjligt och fåfängt att hålla på såhär med barn? Eller är det innerst inne varje mammas dröm att äntligen få mixa och matcha dom där bebiskläderna som man längtat efter så??