Du är det bästa vi gjort och det viktigaste vi har!

Såhär åtta månader efter graviditeten så börjar väl dom flesta tänka att "gud vad jag skulle vilja loosa dom sista grav-kilona!" eller så har man redan gjort det eller så har jag man redan börjat! Jag har inte brytt mig! Inte det minsta faktiskt!

När Miliam föddes blev han prio ett! Allt som har med honom att göra kommer först, sen kommer jag! Jag ville njuta av tiden som mamma till en liten bebis med allt vad det innebär; det vill säga fikabesök i princip varje dag! Inte det bästa, jag vet, man ack så mysigt och gott!

(okej jag tillhör den lilla procenten som tappade mycket i vikt dom första veckorna!) Men jag brydde mig aldrig som vad jag vägde eller hur jag såg ut kroppsligt!

 

Jag har alltid varit smal! Alltså normalt smal. Sen åkte jag på halsfluss andra året på gymnasiet på vintern och där började jag rasa i vikt! Sen träffade jag Christian under våren och han visade sin kärlek genom att ge mig körtelfeber. Resutlat: gick ner från 52 kg till 45 kg på bara ett par veckor! Jag var megasjuk! 

 

Sen blev jag frisk men vikten gick aldrig uppåt. Jag förblev pinnsmal och tro nu inte att jag skriver detta för att skryta; jag mådde så jävla dåligt! Hur kul är det när man är 17 år att köpa jeans på barnavdelningen för alla andra jeans är för stora?? Jag såg sjuk ut fast jag mådde tiptop! Christian tyckte också att jag var alldeles för smal och försökte trycka i mig mera mat! Och jag åt tills jag var mätt, vilket var väldigt snabbt, och sen behövde jag inte mer. Jag trivdes alltså inte med att vara ett benrangel utan skämdes snarare! Det kändes som om alla tittade snett på en och trodde att man hade ätstörningar deluxe, vilket jag inte hade! Jag åt men gick inte upp i vikt!

 

Mamma tog med mig till en dietist till slut och det var vändningen! Sicken underbar människa det var! Hon lyssnade och förstod mig. Hon sa vad jag kunde göra för att få i mig det där lilla extra som jag behövde fast jag inte var hungrig! Sen fick jag också näringsdryck på recept som jag skulle komplettera med. Det tog sin lilla tid med uppåt gick vikten och snart var jag tillbaka där jag en gång började rasa! LYCKA!

 

När jag blev gravid och vågen visade högre och högre siffror så frågade folk mig om jag tyckte det var jobbigt, jag som varit så smal?? Ööööh nej?? Äntligen får jag äta som en häst och ändå känna att det var helt okej! Jag gick upp 15 kg och mycket var vätska men sen var det bara vanligt hederligt ätande som utgjorde resten!

 

Miliam föddes och efter två veckor kom jag i mina gamla stuprörsjeans! Jag ammade i en och en halv vecka och var ju som sagt sjuk under den tiden så aptiten var inte på topp, vilket var en stor anledning till denna midjeminskning. Jag var ju självklart glad över att ha tappat många av mina graviditetskilon och tyckte det var jätteroligt att få fina kommentarer om mitt utseende! (Jaaa fruktansvärt  jag vet, men jag älskar komplimanger!) 

 

Nu har jag varit mammaledig i åtta månader och nog har jag gått upp några kilon igen! Konstigt vore det annars med utebliven motion och alldeles för mycket fika! Men jag kunde inte bry mig mindre! Jag njuuuuuuter! Tro det eller ej, men det gör jag!

Det är för mycket vikthets bland nyblivna mammor! "JAG VILL HA TILLBAKA MIN GAMLA KROPP!!!!" Eeeeh, du har liksom bärt ett barn i nio månader och genomgått en förlossning; kommer du nånsin bli samma människa? Jag är det inte iallafall. Njut av bebistiden istället som aldrig kommer igen; träna och banta kan du göra resten av livet!

 

Men nu ska ju vi åka till Turkiet i augusti och att få bikinin att sitta bättre vore ju inte helt tråkigt! Imorrn ska jag ge det ett försök att bli lite smalare. Vi får väl se hur det går... Och går det inte så får väl folk stå ut med mig ändå! Jag måste ju säga att jag känner mig finare med några kilon extra än när jag var trådsmal och fick frågan om jag inte skulle läggas in för tvångmatning. 

 

Så tänker jag! Hur tänker ni??