Du är det bästa vi gjort och det viktigaste vi har!

Jag har aldrig förstått grejen med att skaffa barn sådär supertätt! En del vars barn bara är ett halvår och så simsalapokus så är dom gravida igen.

Det här är, som alltid, bara mina egna tankar. Alla gör som dom vill såklart och får gärna skaffa barn med en veckas mellansrum om det är så.

 

Jag undrar bara varför? Hur kan man vara sugen på en ny bebis, ny eventuell kolikperiod, två blöjbarn, två barn som eventuellt vaknar under natten..... Jag undrar hur man orkar? 

 

Finns det dom som har bebisar som är så otroligt lätta och snälla och goa och glada 24 timmar om dygnet alltså? För så måste det ju vara om man kan tänka sig en till så tätt? Man kan ju inte ha haft världens kolikbarn med noll nattsömn liksom. Eller?? Jag är sååå nyfiken!! Nån som kan dela med sig av sina erfarenheter kring detta?

 

Jag menar alltså inte att det är idiotiskt att göra detta, jag undrar bara hur man orkar...

 

Miliam har varit världens snällaste bebis när jag tänker tillbaka. Sovit bra på nätterna och glad och pigg under dagen. Men inte så att jag skulle kunna tänka mig en till just nu!! Herregud!! Minst tre år måste den här herrn bli innan jag ens tänker tanken på syskon!

 

Varför detta då? Jo, delvis på grund av förlossningen som inte var så bra. Viss rädsla för den finns fortfarande!

Men sen även för att jag inte skulle orka varken fysiskt eller psykiskt! Det är, trots att många försöker bevisa motsatsen, ett jobb att ha barn. Om så bara ett! Jag skulle aldrig orka med att ha ett år mellan dom.... 

 

Sen kan jag känna lite såhär; jag vill ge all min tid åt Miliam nu! Jag vill lära mig hur ett barn fungerar på deras olika nivåer som dom kommer till hela tiden. Jag tror att det är lättare att bemöta tvåårstrotsen om man endast har ETT barn att fokusera på, istället för att du samtidigt ska ha en liten telning till att ha hand om! 

 

Jag vill också att Miliam ska få ha båda sina föräldrar för sig själv ett tag till! Att det bara är han som gäller! Jag vill ägna mig helhjärtat åt honom! Sen, när han blir ca 3-4 år, då kan man förklara på ett bättre sätt hur det är att ha ett syskon. Han kommer förstå mer då! 

 

Jag vill verkligen inte dra alla över samma stup här nu, men jag tror att många som skaffar barn sådär ap-tätt inte riktigt vet vad dom ger sig in på!

Dom tycker att det är så mysryspysmysigt med en liten bebis och tror att det kommer bli lika gossenossenuttigt med en till! Men du har inte samma tid med bebis nummer 2 som du har/hade med nummer 1! Du kan inte vila på samma sätt när bebis sover för du har en ettåring som tultar omkring och ska ha sin del av uppmärksamheten. 

 

Näää jag skulle aldrig skaffa barn så tätt! Sen känner jag också lite såhär; jag vill längta efter bebistiden! Jag vill att Miliam ska ha blivit så stor att jag längtar efter den där tiden då man bar och kånkade på honom, när han hade storlek 56 i kläder, när han låg still där man la honom, doften av en nyfödd liten krabat!

Jag vill sakna det och längta efter det! Inte vara mitt uppe i det!

 

Så tänker jag! Hur tänker ni??

 

Nu ska jag ta med killarna i mitt liv och sova!! Godnatt!