Du är det bästa vi gjort och det viktigaste vi har!

Jag fick höra många gånger under graviditeten att jag var "taskig" mot Chris bara för att jag ibland inte ville att han skulle gå ut och festa. Vi var på en förfest en gång och jag blev astrött, gravid i sjunde månaden med en jävla foglossning, och ville gå hem. En något smålullig Chris ville ju helt gå till Stadt och festa loss och hintade väl lite fint om att jag kunde åka hem själv. 

Jag gav mig inte utan mer eller mindre krävde att han skulle åka med mig hem! Fick jag något medhåll? Var det någon som ställde sig på min sida och uttryckte en förståelse för att jag ville att vi båda skulle åka hem?

Å nej! Snarare fick man höra att "låt honom gå ut och ha roooooligt" "låt honom passa på" osv. 

 

Detta har jag funderat på varför det är så? Varför är det synd om killarna när deras flickvän är gravid? Vem har det jobbigast? Vem är känsligast? Vem är det som inte får äta det ena eller dricka det andra?

 

Jag älskade att vara gravid! Trivdes jättebra, men såklart var det jobbigt! Två månader av kaskadspyor och sen foglossning från helvetet! Men bortsett från det så tyckte jag det var jättemysigt!!

Men såklart är det inte roligt att sitta själv hemma på helgerna för att maken ska passa på att ha roligt innan bebisen kommer. Jag då? Ska inte jag få ha roligt? Ska inte jag få ha sällskap? 

 

Jag läser fler bloggar och har pratat med fler tjejer som säger samma sak. Staaaaackars honom som inte får gå ut för sin gravida flickvän! Sån ska jag aaaaaldrig bli när jag blir gravid! 

Jo tjena! Vänta tills du är i den situationen själv! Nu nekade jag inte Chris att gå ut och festa eller så varenda helg! Han fick visst parta loss men inte alls så mycket som förut! Inte för att han tjatade om att göra det heller, men ibland såg man hur sugen han var!! 

 

Jag tycker bara det är märkligt varför det ska vara synd om nån under en graviditet? Alltså, man har planerat att skaffa barn, man vet vad en graviditet vill säga, man vet vad som kommer efter nio månader, man vet vad man måste avstå. Men ändå kan man inte riktigt acceptera det utan vill fortsätta leva som vanligt. Nåt som inte direkt funkar! 

 

Hur hade ni det när vi var gravida?? Satt ni hemma båda två i soffan och myste eller var det fest som gällde för det manliga könet??

 

Den lyckligaste dagen i vårt liv! Den 14 januari 2012!♥