Du är det bästa vi gjort och det viktigaste vi har!

Två personer har jag haft i mitt liv som jag har älskat lite sådär extra mycket! Inte den där jag-älskar-honom-för-han-är-så-snygg-kärleken som man hade för de flesta snygga killar på gymnasiet. Utan två gånger har jag varit sådär extremt äckligt kär!

 

Den första gången det hände var jag helt till mig i trasorna! Äntligen en kille som var assnygg och som faktiskt visade intresse tillbaka! Wiiiie! Lyckan var total! Behöver jag säga att mina utgifter för sms de veckor han var utomlands uppgick till 500 :- i veckan!! Haha, helt sjukt var det! 

 

Sms med gulliga små ord och löfte om att vi skulle ses när han kom hem, vilket vi gjorde! Först en lång promenad på dagen och sen på kvällen gick vi på bio. Jag var i tionde himlen! 

Men sen hände nåt.... Efter den dagen slutade smsen komma. Ingen som var inloggad på msn. Tystnad.

 

Jag började onekligen bli lite orolig. På den tiden existerade inte Facebook utan Lunarstorm var fortfarande da shit, så jag skrev till honom där. 

Svaret tillbaka blev en kalldusch; jag var inte som han förväntade sig och han var inte intresserad mer än på en kompisnivå.

 

Jag grät inte. Jag deppade inte. Jag hatade honom inte. Jag var helt kall. 

 

Han ville fortfarande vara kompis och tyckte det var väldigt konstigt av mig att inte gå på samma fester som han eller prata med honom när vi sågs i skolan. "Vi är ju kompisar" var repliken som löd. 

 

Inte för mig. Jag var fortfarande hopplöst kär. På kvällarna låg jag i sängen och läste alla sms om och om och om igen bara för att se om det fanns nån ledtråd till varför han ändrat sig. Jag tänkte tillbaka på vad jag sa den dagen vi träffades. Vad gjorde jag för fel? Hade jag fel kläder? Han visste ju hur jag såg ut så utseendet borde han ju isåfall blivit besviken på tidigare. 

 

Varför varför varför varför?!?!

 

Jag ältade hos min bästa kompis som fick agera psykolog under många veckor. Vi kom tyvärr inte fram till något. Än idag så vet jag inte vad som hände och då är detta nio år sedan. Lång tid att hinna analysera på. 

 

Jag kom över honom till slut. Men ett litet hål i mitt hjärta har han för alltid skapat. Inte för att det inte blev vi två, såhär i efterhand så har jag insett att vi är alldeles för olika och jag hade inte stått ut med honom alltför länge ändå.

Men hålet har kommit utav att han iskallt bara slutade höra av sig. Han "dumpade" mig på en mikrosekund. Det gjorde att jag fick lite svårt att lita på en kille igen.

 

Men överdrivet arg på honom får jag inte vara; det var till hälften tack vare honom jag träffade Christian!♥ Han som kom att bli den riktigt stooora kärleken i mitt liv. Killen som det bara kändes så rätt med med en gång. 

A match made in heaven kan man säga. 

 

Nu sitter jag här, lyckligt gift med världens bästa kille sedan två år tillbaka och med min underbara son sovande i vagnen. Det här är exakt vad jag drömt om! 

 

Jag önskar att jag kunde få träffa den 16:åriga Mathilda och säga till henne att strunta i det dryga lilla aset! Han vet inte vad han missar! Du kommer inom bara några månader att träffa killen som kommer att ta dig med storm! Det är han som kommer fria till dig sex år senare, det är med honom du kommer få den finaste lilla killen i hela världen. 

 

Ni som känner mig tänker säkert nu; men David då?? Han som du var tillsammans med några månader innan du träffade Christian? Var du inte kär i honom? 

Hahahahaha! Nääää! Inte det minsta! Vi var tillsammans i fyra veckor och träffades fyra gånger. Kärlek?! As if! Men det är han som står för den andra halvan i att jag och Christian träffades då dom gick i samma klass! Tack för det David! Moahahaha! 

 

Kärlek när man var tonåring var svårt, jobbigt men också jävligt underbart! Jag haffade drömprinsen till slut! Och han blev min andra, riktigt riktigt stora kärlek! Och min sista! Nu vill jag inte ha nån annan!

 

Över och ut!